Vi hade hört talas om städer
som bara krälade vidare utåt,
spred sina tentakler över jorden
och knöt ihop hela omgivningen
med asfalt och betong.

Vi hade sett dem projicerade på dukar,
platser där saker hände,
där händelser blev verklighet,
och verkligheten efter ett tag illusion.


Jag ville sitta i bilar
och aldrig stanna mer,
men du ville se kusten,
höra vågorna slå in
över sand och klippor.
Du ville ha skogar och
bara ibland
ängar och i
undantagsfall
gräsmattor.




Efter semestern kom du tillbaka
tröttare och nästan uppgiven,
nästan utmattad.

Blir det inte friare än såhär?
frågade du med tårar på rösten.

Jag trodde att det kunde bli friare,
men det innebär också osäkerhet,
och prioriteringar
som man ibland inte vågar göra.

Handlingsutrymmet och
varovalfriheten kan minska.

Men känslan kan bibehållas.
Kanske stärkas.
Tiden kan ändras.
Om det är det du menade?
Att den blir din, att
du äger den
igen, att du kan
använda den igen,
för dig själv,
så att säga till eget bruk.




Till slut ville du bara se bergen.
Bara glömma alla människorna
som levde utan att vara verkliga.
Alla som levde utan att tänka,
utan reflektion.

Det är ju det vi skulle vara, sa du,
det reflekterande djuret.
Men alla försöker bara undvika
att reflektera. De lägger tid
på allt oväsentligt
för att slippa reflektera,
och om de väl har råd med det
så betalar de andra att reflektera
över saker åt dem
så att de själva slipper.

Du satte dig ner på en sten
och tittade ut över bergen.

Här har vi vandrat,
sa du.
Här lever vi just nu,
sa du,
och du var vacker då
när du reflekterade,
du var levande då och där.

Varför måste det finnas andra människor?
frågade du mig.
De måste inte finnas,
sa jag.
Men de finns ändå där.
De fanns där oavsett
hur mycket de lät bli att reflektera.
Man kanske bara måste acceptera
att de finns.




Vi vandrade omkring
i de eviga städerna
som byggdes om
av varje ny generation.

Allt halvgammalt blev fult
och opraktiskt, onyttigt för ett tag
och behövde gömmas undan för det nya,
tills det blev fulsnyggt och skojigt och
halvsäljbart efter ett tag.

Du tog min hand och pekade på en sak
i ett litet stånd. En sån skulle väl vara kul
att ha hemma, sa du. Som om jag
skulle vilja köpa mer tyngd
att ha i resväskan.

Den var redan full.

Varför vill du ha den?
frågade jag.
För att reta Jossan och Mackan.
Hur skulle den kunna reta dem?
De har ju inte varit här.

Så vi köpte den.

Men det spelade ingen roll
egentligen.
Jag visste väl
att det inte var för deras skull,
att den inte skulle vara en trofé.

Den var bara till för vår kommande generation,
så att den kunde se
vad vi gamla hade gjort förut,
vad vi hunnit med
innan vi blivit kedjade
vid våra hem och genkopior.

Hur Vi hade rest till eviga städer
under ständig ombyggnad
och gått runt i gränder med våra landsmän,
låtsats vara rika
och köpt små saker i stånd.

Nu vill jag till stranden och sola,
sa jag.
Jag har fortfarande kvar två kapitel
i min bok som jag vill läsa där.

Men det började regna medan vi åt lunch.

Kanske imorgon,
sa du.
Men du blev magsjuk på kvällen.


Jag gick ut ensam den dagen.
Försäljarna var annorlunda
när man var ensam,
mer påträngande, mer trugande,
de prostituerade mer synliga,
kanske öppnare med sina förslag.

Ljuden mer närvarande,
dofterna starkare och lättare
att känna igen, fullare av minnen.
Synen mer flackande, från exotism
till exotism,
och människorna...
människorna synligare,
deras ansikten mer fårade,
mer angelägna och levande,
mer erfarna och verkliga,
med ögon som fångar.

Inte vad jag hade förväntat mig.
Inte det lugnet och
inte det marknadsplatssssurrret.

Reflekterade vi inte heller?
Hur var det nu egentligen med oss
superschimpanser?
Det var bara spännande
att se det nya, eller gamla,
annorlunda.

Det annorlunda.
Som man inte var själv.
Inga kulturmöten, inga
krockar.
Bara gloende på sakerna
i butiksfönstret
utan att gå in och fråga närmare
vad som fanns till salu.
Bara stå där och stirra in
på det lilla som ställts ut fint
för att locka.

Liggande på blått sammetstyg
med en diskret prislapp.
Som vi bara drömde om
några nätter i efterhand,
och sa för varandra hur fint
det vore om vi hade det,
fast vi egentligen inte ville
byta bort vår bekvämlighet.

Vi hade det bra nog som det var.

Så vi fortsatte bara att gå.





Mjölken är slut, går du och handlar?