En man som aldrig kan gråta på en kvinnas axel


kan inte skriva en dikt om kärlek



Ett tomt hjärta

kan inte krossas



Men visst känns det så

när himlen inte längre är blå?

Som idag


Jag skulle vilja hoppa

ta sats och blunda

låta luften strömma över

under

omsluta min kropp

en tidlös puppa



Jag skulle vilja omslutas av elden

känna om den är varm

eller kall innerst inne

precis som jag


Jag skulle vilja riva sönder någons livsverk

i tusen bitar

för att se en reaktion


Jag har inget varmt hjärta att krossa

misstänker jag

så vad är människan rädd för?


Jag ljuger Gud i ansiktet

om det finns en Gud


Om det finns någon

någon

som stöttar mig.


Men när puppan faller till marken

liksom en ihopknöcklad papperslapp




Vem blir jag då?