Har jag någonsin älskat dig
mer än jag älskar friheten
och öppna vatten?
Aldrig
och det är hemskt
att med luften i vart andetag
och jorden i vart steg
lämnade jag dig ensam
bland rivna huskroppar
själslig bråte
och det gjorde ont!
likt glödande kol mot hud
av lycka och vemod
av väntan, längtan och trängtan
För där mörkret är
som ett stjärnbestrött täcke
över sjöarnas svarta vatten
och inga vägar
går rakt mot mitt öde
Där kan jag fortfarande höra elden skratta skadeglatt
mot natthimlen
Träden viskar fortfarande
om glömda tider som flytt
Där får min sargade själ ro
och där kan den flyga högt med fåglarna
Förlåt
käraste vän
jag kommer tillbaka när mitt hjärta läkt
vuxit sig starkt
och inte längre kan rymma
från dig