Så hade ännu ett veckoslut gått. Nu var jag på väg till kliniken. Jag var där för att få asyl till verkligheten. Mina steg i korridoren. Dörren står på glänt, jag stiger in. Han sitter som vanligt i sin fåtölj med blocket i knät och väntar.
- Hej, säger han.
- Hej, svarar jag.

Jag sätter mig i fåtöljen. Efter en stund råder en behärskad tystnad, som om vi ersatt stämbanden med ullgarn. Han öppnar sitt block och vänder ett blad. Om det ändå vore så enkelt tänker jag. Att vända ett blad. Blommorna i hans fönster har tappat sina blad.

Strupen känns torr och trång. Han skriver, den ljusa luggen faller ner i pannan. Handen genom håret. Hans ögon studerar mig ingående. Ögonen, som skimrande farkoster för ankare. Är han inte lite sugen på mig ändå?

Men herre gud! Och jag liksom långt borta, hör hans röst. En skallgång i hjärnans träskmarker. Du är kär i honom, säger en inre röst! Äh, håll käften! Mina tankegångar snurrar mig ingenstans!

Han skriver igen. Då säger jag helt plötsligt:
- Kan man säga att jag är "blockerad"?
Han tittar frågande upp?
- Ja om du skriver ner mina reaktioner i ditt block, säger jag och fnittrar till. Då är jag väl "blockerad"?
- Han: Hur tänker du nu?

Det enda som hörs är hans penna. Han sliter snart ut pennan eller är det pennan som sliter ut honom? Det är tveksamt i vilket led stödet egentligen bör sättas? Och nyss mötte jag mina egna ord, som om en osynlig del av mig själv var på väg åt ett helt annat håll. Jag ser mig själv ligga uppfläkt på hans soffa!

- Han: Vad känner du just nu?
- "Jag vill att du sätter på mig!", tänker jag tyst.
- Han: Berätta för mig vad du tänker just nu.

En röst i mitt huvud! Det var ju ett jävla tjat på honom, säg att du är kåt på mig i stället? Sluta nu säger jag till mig själv! Transferering, skulle han ha sagt, ditt jävla pucko! Han bevakar mig på andra sidan bordet.

Hans frågor tränger allt djupare in på jakt efter flyktförsök! Snart har vi passerat spärren! Min åtrå har fastnat som spindelnät i hans ansikte, han gnuggar sig i ögonen. Han borde nog sadla om tänker jag tyst! Han tränger in på fel ställe! Fattar du inte karl! Jag vill ta dig, grensla dig, rida dig, tänker jag tyst!

Jag flackar med blicken samtidigt som han gömmer sig allt djupare i mitt underliv. Förlåt, i mitt undermedvetande menar jag ju! Min egen tolkning av mitt ickeexisterande livsinnehåll. Snart var de 45 minuterna till ända och jag hade knappt sagt ett enda vettigt ord. Och inte blev det bättre av att han inte visade några som helst tecken på kåthet eller besatthet. Tystnaden klättrade på väggarna! Han kunde väl åtminstone visa lite åtrå!

Då säger jag plötsligt:
- Vet du vilken som är den allra bästa läkaren? 
- Han: Nej.
- Det är veterinären.
- Han: Förklara varför.
- En veterinär kan inte fråga sina patienter, de måste veta svaret ändå.
- Han: Om du hellre vill gå till en veterinär ska jag inte hindra dig.

Då brast jag ut i ett fullkomlig hysteriskt fnitter. Jag reser mig upp. Går fram och tillbaka i rummet. Försöker få kontroll över skrattet i maggropen. Inte gjorde det saken bättre när jag i ögonvrån ser att det rycker i hans mungipor. Jag sätter mig på kanten av hans soffa. I ett försök att få tyst på mig själv, nyper jag mig själv i armen! 

- Han: Vi har ett rum om du behöver vila?
"Bara om du följer med, tänker jag för mig själv". Men i stället skakar jag bara nekande på huvudet. Fy fan så jävla sjukt!

Så plötsligt hörs några ord från hans håll.
- Tiden är ute!
Jag reser mig sakta, borstar av mig smärtan. Min tid är ute, som om jag inte visste det! Jag höjer mig likt en ballong.
- Hej då, säger jag och låter som om jag tagit Helium!