Den sista jag känner slog tyst under hösten.
Dess klang ligger tung på min darrande hud
Fast länge den redan, likt längtan till trösten,
Förstummats av livet och tappat sitt ljud.

Jag hör hur den skälver i aftonruiner
När boskap från betet får vila i stallet.
Jag märker dess tomhet när vindarna viner
Och löven sin lätthet vill pröva i fallet.

I fjärran den målar sin varma mural
För endast om kvällen jag skådat dess like;
En viskning av renaste samvetes kval,
En svepning som färgats av blod från mitt rike.

Ju mildare livet försöker att skona
Än mer gör den lien av livet sitt bad.
Var gång som som det klämtar, den smular min krona
Och klär i sin sång mina värkande blad.

Jag minns och det minnet gör stoft av min vila
Och bjuder min själ på sitt ljungande svärd.
När allting har somnat det slår tusenmila
Som klockor i tystnadens skymmande värld.