Jag går den välkända stigen, här kan jag
varje stock varje sten, den mjuka mossan
som breder ut sig bredvid stigen, så skön
så mjuk att gå i

Här har jag gått som barn, när jag behövde
få känna lugn och stillhet, inte mycket har
förändrats,några träd har fallit för tidens
tand, ligger ner mossan har beklätt dom,
med sin mjuka, gröna vackra färg

Det är vackert och fridfullt, att kunna gå
på stigen, som leder allt längre in skogen,
men idag ser jag inte allt det vackra, allt
det välkända, mina ögon är fyllda av tårar

Tårarna rinner nedför mina kinder, jag låter
dom rinna, jag är ledsen, förtvivlad

Tänker på beskedet, som läkaren ringde om,
varför ska svåra besked lämnas på telefon,
jag hade så många frågor, frågor jag ville
ha svar på, svar jag inte fick, det enda hon
sa till mig, var at hon skickat en remiss till
sjukhuset

Ledsen är jag, känner mig övergiven, tårarna
rinner vill aldrig ta slut,men här där jag går på
stigen får dom rinna

Har ringt min vän , får inte tag i honom, har inte
hört något från honom, sedan jag berättade, vad
som var orsaken till mina värkande ben, det gör
mig ledsen, förtvivlad

Han kanske är lika ledsen som jag är, vill så gärna
höra hans röst, vill inte förlora honom

Inom mig känns det som om, när jag efter alla
misslyckande, alla misstag, ÄNTLIGEN, funnit
kärleken , så slå inte undan benen på mig, jag
behöver min vän, som kom till mig, tog mig med
storm,lärde mig upptäcka känslor, jag inte visste
fanns hos mig

Jag hoppas, vill inte tro, att han är förlorad
för mig

anits 27 september 2008