Resa bort är en sak, packa en annan, så långt är allt bra, Så var det resväskan,den står packad och klar, bara att stänga, det var just det,
stänga den, det bara går inte. Sätter mig och väntar på sonen, som ska
skjutsa mig till stationen.

Det är fredag morgon, sonen kommer, stänger väskan, frågar undrande,
orkar du lyfta den, jag försöker, orkar inte, packat för mycket. Han undrar,
vad har du packat, sängkläder? Ja, det har jag ju naturligtvis gjort, plocka
ur dom, säger han till mig. Jag plockar ur det som behövs, jag stänger, nu
går det bra.Resväskan ska låsas också, jag försöker, det går inte, försöker
flera gånger, till slut går det. Lyfter den, det går också bra, nu bär det iväg till stationen.

Tåget kommer in , jag får hjälp upp på tåget med väskan, och in i bagagehyllan, så vill sonen att jag ska pröva lyfta ner den, det går bra,
vi pratar en stund, plötsligt kom vi på, snart ska tåget gå, vi säger hejdå, och han går av tåget.


Jag satte mig på första bästa plats,tänkte inte på att jag färdades baklänges,
efter att ha suttit så en stund, började jag att må illa, vi var inte många passagerare på tåget, så jag kunde lätt flytta mig, så får jag färdas framlänges istället. Allt kändes genast bättre, utsikten genom fönstret blev en helt annan. Så började mina tankar komma, varför satte jag mig där, kunde först inte förstå, men plötsligt gick det upp ett litet ljus, jag ville sitta nära, för att hålla koll på resväskan. Jag ruskade på huvudet, så dumt, jag såg den så bra där jag nu satt, och fick åka framlänges.

Så var det då dags att byta tåg, resväskan fick jag ner, rullade fram den till dörren, så helt plötsligt måste jag lyfta den, det var trappsteg och där gick det inte att rulla väskan, efter mycket möda och stort besvär, stod både jag och resväskan på perrongen. Det var nu nästa elände började,släpande rullande,bärande, kom jag så till perrongen, där mitt tåg skulle komma för
vidare färd.Jag sätter mig och vilar en stund, det dröjer en stund innan tåget,
som ska föra mig vidare kommer in. Så kommer tåget, alla rusar, inte en i taget, nej, utan alla på en gång. Äntligen kommer jag upp på tåget,ställer
väskan där den ska stå, i bagagehyllan, nu gäller det att jag hittar min plats, så typiskt, någon har redan satt sig där, men han flyttar snällt på sig. Jag sätter mig och pustar ut, jobbigt det där med resväskan.Plötsligt stannar tåget, vi är framme, tror visst att jag slumrat till en stund, nu är det också alla på en gång, jag har inte bråttom, tåget ska inte åka vidare, så jag låter
dom rusa, som har bråttom.

Äntligen står jag där på perrongen, vid målet för min resa, blir möt av en helt fantastisk man, som tar hand om mig på bästa sätt. Nu slipper jag dra väskan,
den är tung fast det är hjul på den.

På kvällen är det dags att låsa upp resväskan, det går inte så bra, kodlåset
har flyttat sig,som tur är minns jag koden. Äntligen så får jag upp väskan,och kan ta ur det jag behöver för natten, skönt, men så kommer jag på något, som jag absolut måste ha, jag försöker och försöker, öppna väskan, det går inte. Min rumskamrat försöker, hon får heller inte upp den. Vi står där på knä, två kvinnor med en resväska, som vi inte får upp. Så plötsligt går den upp, den var inte stängd utan öppen.

Ja, så stod vi där två kvinnor, som försöker öppna en resväska,som redan var öppen. Ett riktigt gott skratt fick vi oss i allafall.


anits 30 september 2008