jag har mitt eget hav

utan hamnar

min destruktiva filosofi

och här finns bara

sådana famnar

som djupet plägar

mätas uti

i denna känslomässiga

istid

är landstigning en

omöjlighet

här omges jag av

isflak och kristid

till synes i all

oändlighet

vem dömde mig

till min isolering?

vem sänder nordans

iskalla pust?

vem gav mig denna

prioritering

att ständigt spana

efter en kust?

förgäves söker frusna

en fristad

en eldstad eller

bara en stad

där någon säger:

"roligt att se dig!"

och dessutom är

uppriktigt glad

farväl då

tonårsdrömmar jag hade

och tanken på en

ljus morgondag

adjö till allt som

värmde och gladde

och stöttade en

stapplande svag

nu återstår en

resa i kölden

med saknad som min

ständige gäst

jag kastar både

svärdet och skölden

det blir min allra sista

protest

LARZ GUSTAFSSON

081016