Den gröna plastblomman stirrar på mig i fönstret.
Den liksom ler sitt hånfulla leende.
"Jag kan inte dö, jag är av plast, men du dör sakta, sakta varje dag!"
Jag nuddar vid blomman.
Känner hatet bubbla, koka, och liksom göra så att mina bruna ögon lyser
som det bruna, antika uppseendeväckande bordet i vardagsrummet.
Du vet det, som syns så tydligt gemfört med den vita väggen,
och gämfört med resten av rummet som går i vitt.
Sån är jag.
Uppseendeväckande,
trotts att jag inte ser ut som någon särskild.
Ser du mig på stan,
så skulle du lika gärna kunna ha sätt min granne.
Men ändå är det mig, som rädslan, den gröna iskalla plastblomma valt
ut att håna.
Mig, och ingen annan.
Det kan ju bara betyda att vem som hellst kan bli utpekad,
att känna rädsla.