han var en drömmare

som såg sånt där som andra inte ser

där bortom husen och all skog

så fanns det mycket, mycket mer

han lät sig överväldigas

av intryck och av fantasi

så småningom tog drömmandet

sig uttryck i hans poesi

allt har sin tid, har bibeln sagt

en del blir aldrig som man tänkt

det kort som ligger verkar lagt

och har man sjunkit är man sänkt

hur smal är vägen där han går?

ibland så känns den som ett streck

som om det inte blir nåt kvar

som om all njutning var puts väck

tid som förlorats är passé

och kommer aldrig mer igen

så vad har livet kvar att ge

den imbecille drömmaren?

det jordeliv som återstår

tycks fattigt, grått och monotont

tills han nått ljusets ljuva stad

där änglar sjunger unisont

LARZ GUSTAFSSON  9/12 2008