Jag minns än ,när vi steg av tåget,
min mormor, morfar och jag

Vi steg av vid den lilla stationen, som
låg mitt i skogen, det var första gången
som jag fick följa med

Lite ängslig och rädd var jag, visste inte
hur vi skulle komma vidare, men då kom
han, mormors bror, på för mig ett okänt
åkdon

Det var en dressin, jag minns än idag,
hur härligt det var, att få åka med, hur
vinden tog tag i mitt hår, så det flög
runt, runt

Jag har många gånger, senare i livet
funderat, hur orkade han trampa, med
oss som passagerare, den långa vägen
hem till banvakktstugan, där han bodde
med sin fru

I den lilla banvaktstugan var det hemtrevligt
och ombonat, det var där mormor, och
hennes syskon var födda och växt upp,
och bott som barn

Det var omodernt inget vatten och avlopp,
vatten hämtade i en brunn på tomten,
uthuset med dasset, låg mycket nära rälsen,
där tågen gick

Jag minns hur oroliga dom var, när jag var
tvungen att gå ut, dom hade också några
hönor, det var mig så roligt att få följa med
ut, att mata hönsen och plocka ägg

Så blev det dags för oss, att åka hem, och
åter igen fick vi skjuts, på för mig detta märkliga
fordon till stationen, och morbror, som även
jag kallade honom, lyfte lätt av dressinen , från
rälsen, så kom tåget och vi gick upp det, vinkade
hejdå till morbror, för att åka hem

Jag fick senare följa med flera gånger, till den
lilla banvaktstugan, för att hälsa på hos min
mormors bror, och åka dressin, som jag tyckte
mycket om, fina minnen som jag tänker på med
glädje, när allt ibland känns ledsamt och ensamt

anits 22 december 2008