Det handlar om en igenvuxen skog,
som jag vet att jag ska ta mig igenom.

Jag vet inte om jag kan,
endast att jag ska.

Jag har blivit ombedd att ta mig till andra sidan
av mig själv.
Jag har ett ärende;
\"Finn dig själv!\"

Och jag ger mig in,
bland törnar sylvassa som knivar,
och där buskaget i kronorna växer så tätt
att allt ljus försvinner.
Det är en omslutande rädsla.

Och jag fastnar i varje gren, som växer i underliga riktningar,
skrämmande likt armar som sträcker sig efter mig.
Och i min panik så känns det som att de håller ett hårdare grepp.
Jag blir sårad, och blöder av törnbuskarnas viftande klor.
De får tag i mina kläder, och de rivs itu mellan olika grenar.

Gråtande står jag nu naken, omsluten av illasinnade buskar och träd.
Paniken är som värst nu.
Och jag försöker hitta en väg att ta mig igenom,
fortfarande framåt.
Men det känns nästan som omöjligt nu.
För grenarna och taggarna tar fäste i mitt skinn,
och jag kommer inte framåt.

Jag sätter mig ner i det blöta gräset.
Jag inser hur ensam jag är,
där i mörkret.
Och jag ger upp.
Det är för sent nu.
Vänd om.