Jag lutade mig bakåt och gnuggade ögonen. Tankarna flöt i kors. Tittade på klockan. Halv tolv. Jag hade inte tid att sova. Varför måste jag alltid skjuta upp allt till sista stunden? Jag reste mig och gick en runda i lägenheten. Tittade ut genom fönstret, lite frisk luft skulle nog pigga upp. Jag titta på termometern och svor åt hösten, drog på mig ett par extra tröjor och lämnade lägenhet. Trappuppgången var tyst och öde. När jag kom ut tog jag ett par djupa andetag av den kalla luften och kände mig genast mycket piggare. TV-flimmer syntes hos några av mina grannar med de flesta fönstren var släcktas. En bil passerade på avstånd men annars var det helt tomt ute.

Jag gick utmed kanalen, några änder simmade i mörkret, husen på andra sidan var släckta. Månen gömde sig bakom molnen och det gula ljuset från gatlyktorna var allt som fanns. Jag kom runt en krök och på avstånd såg jag en ensam tjej. Hon var långt borta men jag kunde se hennes långa hår som blänkte under gatlyktorna. Hon gick i mitten av gångbanan precis som jag gjorde. Jag märkta att hon stannade till, tvekade. Jag vet inte men jag tror hon letade efter en annan väg att ta. Det var en lång raka och hon var tvungen att möta mig om hon inte vände om. Hon vände inte utan höll snabbt in till kanten trots att vi var minst hundra meter från varandra. Jag förstod att hon inte gärna vill möta mig. Först blev jag lite förolämpad, tyckte hon att jag såg elak ut, varför skulle hon annars tveka? Såg jag ut som våldtäktsman? Men när jag tänkte efter så insåg jag att jag kanske gjorde det. Inte för att jag vet hur en våldtäktsman ser ut men jag hade mörka kläder, veckolångt skägg, halvlångt rufsigt hår och mina flera lager kläder fick mig att se större och starkare ut än vad jag egentligen är.

Jag försökte vara snäll och höll in till motsatta kanten på gångbanan. Det var en jobbig sträcka att gå. Jag tittade ner i marken och försökte att spela så ointresserad jag kunde men i ögonvrån såg jag hur hon höll längre och längre ut mot sin kant. När vi tillslut passerade varandra så var hon uppe på gräset bredvid gångbanan och gick. Jag tittad inte på henne, jag tittade bort, ner i marken. Jag vände mig inte om för jag kunde känna hennes ögon i nacken. Jag fortsatte min promenad man jag hade dåligt samvete. Jag kände av den kollektiv skulden som feministerna försöker packa på oss män.

Jag försökte att inte tänka på det och fortsatte min promenad. Jag gick över kanalen och började vända hemåt. Då hände samma sak igen. På en liten mörk gata såg jag en kvinna på avstånd och jag kunde se att hon också blev rädd för mig. Hon vred huvudet nervöst fram och tillbaka och tog några ojämna steg framåt. Jag kunde inte klara mer dåligt samvete så jag bestämde mig för att göra något åt det.

”Jag kommer inte att våldta dig, jag är en snäll människa!” ropade jag till henne. Men av någon konstig anledning verkade det ha motsatt effekt. Hon vände sig om och skyndade iväg i andra riktningen.

”Spring inte! Jag är ju snäll för helvete!” skrek jag och försökte springa ifatt henne men hon var snabbare än mig och försvann runt ett hörn. Jag stannade, andades tungt och svor över min dåliga kondition. När jag återhämtat mig så kändes det ändå ganska bra. Nu hade jag dragit mitt strå till den kollektiva skuldstacken. Tänk om alla män kunde vara lika företagsamma som jag, då hade världen varit en bättre plats, tänkte jag för mig själv och fortsatte belåtet min promenad hemåt.