Det är natt igen
och de ögon som vant sig vid dagsljus
har så svårt att ta in den strimma
av månen som lite slött hänger över
kommunens multihall

En gång löpte jag
med månen genom sommarvarma nätter
Då var det allt jag någonsin önskat

När luften var tung av dofter
nästan för intensivt

Jag ser ut i natten
och längtar efter sömnen
som skall ta mig till nästa dag
och ännu längre

Och när spegelbilden skriker åt
mig ser jag genom årtionden
och rakt på den starkaste
så som jag mins mig

Att se verkligheten som den är
vore allt för smärtsamt
och jag är rädd, så barnsligt
rädd för det som gör ont

Jag skulle vilja skrika åt dig
att jag finns här just nu
finns jag här

Men det är nog för långt för
att du skulle kunna höra

Visst finns telefonen men den
lämnar bara en plastig smak i munnen

och ger inte den närhet som
jag tror skulle behövas

just nu