Hon var pank igen. Men den har gangen kande hon ingen panik. Hyran var betald, det fanns fortfarande kikartor, spagetti, frysta gronsaker och te hemma och det skulle hon klara sig pa i en vecka i alla fall.

Paniken kom inte. Hon kande sig rofylld, markligt rofylld, som om nagon tagit stenen av radsla som forrut varit fastvuxen vid hjartat, kastat den langt bort.
Att vara ensam over helgen skramde henne inte heller. Det fanns sa mycket hon ville gora, som hon kunde gora, med hela lagenheten for sig sjalv. Planera, skriva, skissa, sjunga, inhamta inspiration. Prata i trygghet over natet med vannerna som fortfarande fanns kvar i staden pa andra sidan vattnet.

Dit hon snart, antligen skulle flytta tillbaka igen.

Det enda som egentligen fattades var kaffe. Det sista kaffet tog slut dagarna innan och hon kom pa sig sjalv med att, for forsta gangen i sitt liv, ha abstinens over nagot sa simpelt som kaffe. Snus avgiftade hon sig sjalv ifran pa bara nagra dagar. Det skulle bli svarare med kaffet. Annu en anledning till att ga pa gudstjansten pa sondagen. Fika efterat. Gratis fika.

Det var markligt, men hon anade att det delvis vad kyrkans fortjanst att stenen hon burit pa sa lange borjat vittra och falla. Hon hade alltid haft nagon sorts tro, mer eller mindre, men oftast mindre, eftersom hon alltid varit en sokare och en tvivlare mer an en som hangav sig. I alla fall nar det gallde tro. Andra saker var latta att hange sig at. Sex t e x.

Enda sedan hon for forsta gangen hade besokt Baptistkyrkan nagra veckor tidigare, hade det kants som att hon pa nagot satt hade hittat hem. Det var nagot av odets ironi att hon hittad dit sa sent, nu nar hon snart skulle flytta.
Men kanske var det meningen att hon skulle hitta Gud nar det var som svarast, som ett tecken pa att hon kunde vanda sig till Gud aven nar hon flyttade tillbaka. Att lander och stader inte spelade nagon roll.