Djup ropar till djup
men stora betongväggar blockerar vägen.
Frustration i kubik.
Jag hör din röst, ditt kall, dina lockande ord..
”Kom till mig, så ska vi dansa i gryningens ljus,
i morgondagget,
och vår kärlek ska torka alla dina tårar.
Kom till mig, och du ska vara min.”


Jag hör, jag går, jag klättrar, jag fäktar
men jag kommer ingenstans.
”Kom till mig så ska jag göra dig till min.”
Dina ord ekar i mitt inre.
Hjärtat bultar. Starkare, snabbare än annars.
Mitt hjärta bultar på en stängd dörr.
Vad jag än gör förblir den stängd.


Ibland glider den upp på glänt,
men smälls snart igen på nytt.
Jag ger upp. Det går inte.
Sjunker ihop mot den hårda betongväggen.
Kylan gör mina muskler stela.


Besvikelse, tårar, smärta.
Ibland är gråten stilla, ibland hulkar jag
dubbelvikt fram otydbara ljud som
garanterat hörs över till andra sidan.
Smärta, bitterhet, hopplöshet.


Ensamhet i kubik.


Men fortfarande ropar ditt djup till mitt.
Dina ord ekar ännu i mitt inre..
”Kom till mig, jag vill torka dina våta kinder
och kyssa dina ögonlock. Kom till mig, ge inte upp!”


Mitt hjärta bultar åter på
den igenbommade dörren.
Hängivenheten är intensivare nu,
överlåtelsen större, längtan starkare.
Varje gång dörren glider upp på glänt och jag
får en kort skymt av dig gnistrar elden inom mig
till liv. Jag lever nu helt för dessa korta
ögonblick av komplett lycka.
Varje gång jag vill ge upp ropar du till mig
från andra sidan. Jag kan ta mig igenom, jag ska!
Du är min mening och mitt mål.
Varje liten glimt av dig förundrar mig,
intensifierar min kärlek och längtan.
Dina ord är min föda,
dina blickar min tröst och mitt hopp.



Och djup fortsätter att ropa till djup.