Svala

ibland undrar jag
hur en svala gör

då den vet
att den ska dö


sitter hon på en gren
tills benen ger vika

eller flyger hon upp mot himlen
tills vingarna blott inte orkar mer


de vajande grenarna
ger denna dag inga svar

och himlavalvet, alldeles vitt
vandrar också i tystnad

Fri vers av Mikael Lövkvist
Läst 616 gånger och applåderad av 27 personer
Publicerad 2009-09-15 15:43

Skriv ut
Spara som PDF

Nils Teodor Starka och berörande ord du sår i medvetandets jord 2011-03-13

Markattan Jag finner inte de rätta orden just nu, men ville ändå säga att jag tycker om dessa dina rader. De är bildrika och tankeväckande. 2011-02-12

Annie b'larsson ...men jag tänkte att det är med svalor som med oss människor; hur hon gör beror på hur hon är; en del sitter nog kvar på grenen till slutet - andra flyger högt mot himlen tills vingarna inte bär längre. Jag hoppas när det blir min tur...att jag rusar iväg och lever tills jag stupar - och allt är slut. Så var det med en älskad vän till mig. Han gjorde så. Flög. 2010-03-25

Leva Livet Vacker vemodig... Väcker tankar... 2009-09-28

Gunnar Odhner En dikt med många bottnar, eller himlar. Sådana där rader som kan läsas hur många gånger som helst utan att de 'tar slut'. Mysteriet kvarstår. Hur gör man, svalor, träd, älgar, hajar? Ingen kan svara på det, även om många tror sig göra/ha gjort det. 2009-09-24

Annie b'larsson Jag tror att hon "flyger upp mot himlen tills vingarna blott inte orkar mer". Det skulle jag göra. 2009-09-20

Havsbris Som oss människor kanske, vår själ vill jag tro, när lämnar kroppen; men ändå tror jag att alla djur (ink.oss) känna på olika sätt olika saker och ting... Vackra bilder om även med sprödda vemodiga droppar, men vem sade att döden är slutet? Kanske är det början?!! Enkla rader som har djupa meningar och mycket bakom det sagt eller är bara jag som tycker det... Livets filosofi ;o)))))))))))))) 2009-09-20

Baystream höll på att måla en tavla, och din text gav mig en otroligt skön vila.... 2009-09-19

Grubbelmia Älskar din formulering: "de vajande grenarna ger denna dag inga svar" Hela texten känns levande och berör svalan inom mig. Tack och kram. /Grubbelmia 2009-09-16

Ulf Lagerholm kanske den bara breder ut sina vingar och glidflyger, ställer in siktet på en äng med hög och vajande timotej i aftonrodnaden, mjuklandar bland gräsen, låter sig vaggas in i sömn av axskogens böljande rörelser jag tycker mycket om din dikt, för att den är vän, ägnar sig åt det mjuka i tillvaron, ställer en fråga som bara en kärleksfull tanke skulle komma på att göra 2009-09-15

© Birgitta Wäppling här väcker du frågor som kanske ännu väntar på sina svar fint sätter du ord på det ändliga där tiden som går kanske egentligen är en väntan på nästa steg 2009-09-15

resilient Ser ofta svalorna attackdyka efter insekter i ett begynnande lågtryck. Tänker att det kanske plötsligt infinner sig ett tryck inom, i svalans bröst, som gör att den bara vet att den ska dö. Kanske glidflyger den bara iväg med närmaste vind? Som symbol för överlåtandet av sig själv till ett annat tillstånd tycker jag att du valt en alldeles underbar symbol. Hur än svalorna gör tänker jag en gång göra likaledes. 2009-09-15

Christer Eriksson Jag har en svala på underarmen, kanske ska fråga den hur den gör, eller kanske låta bli, inte påminna den om sin död. Jag tycker om svalor, de är fria och snabba. Mycket vackra. Jag tycker också om din dikt, speciellt de avslutande raderna, naturromantiska och med ett tjockt tryck över sig, vem håller molnen på sin höjd, kanske miljoner svalor som flugit uppåt och inte vänt tillbaka, som lämnat allt som lämnas bör. Gott så. 2009-09-15