Alla ord vi borde ha sagt
sögs upp redan på hallmattan.
Ensamheten drack dunklet till bottnen
som mörk tröst mot saknaden. 

De ständiga kompromisserna:
det som fick dig att uthärda dina dagar
var samma sak som dränkte dig i djupet.
Efter 18262 dagar är det svårt att vända. 

Ditt enda ljus blev ditt mörker,
och att släppa det du trodde gav dig liv
lika skrämmande som döden –
du drunknade fallande i skymning.

Men jag vet att en hand lyfte dig ur graven
och lade dig i en båt av nåd som bar dig dit
där ett barmhärtigt ljus uppslukar mörkret och
elden släcker all törst i en evig grynings kärlek.