All luft gjorde mig snurrig. Jag viste inte hur länge jag kunde hålla mig, men jag ville inte bli slagen ännu en gång. Siffra ändrades mot siffra för att äntligen gå över en minut. Huvudvärken kom och den slog hårt mot främre delen av pannbenet. Sekunderna hasade sig fram, bara några sekunder för att slå Andres rekord som han har haft sen vi var små. En lek om vinst om sekunder som denna gång görs på ytan. Innan jag fick känna njutningen av vinst fick jag känna smärtan av nederlag när en näve trycktes in i min mage. När jag såg Andres lyckliga ansikte släppte ilskan och jag belönade han med ett bitterljuvt leende. Inte kunde jag vara arg på honom. Alltid glad och sprallig. Han drog snabbt med läpparna över min panna och kolla sig omkring för att försäkra sig om att ingen såg. Det tvivlades inte om att han fortfarande skämdes över mig. För ett år, sju månader och fem dager blev vi för evigt trogna. Vi är inte gifta eller förlovade och vi bor inte ihop, men jag kan inte ljuga och säga att det finns mer i värde än han. Jag tyckte om honom lika mycket som när vi var små pojkar och lekte på bryggan, men nu på ett annat sätt som bara vi två kan njuta av.