Det var läng sedan nu
som jag hade en vän.

De som såg mig förändras trodde att jag skulle finna nya vänner
som var mer som jag
typ andliga
eller nåt.
Ett tag trodde jag det också
men så var inte fallet.

Andlig visade sig vara
en exotisk variant
av det jag redan hade lämnat.

Till och med de vise männen
de riktigt stora
som jag anförtrott så länge
tycks nu tillhöra det förflutna.

Troligtvis framstår jag som en snobb
en ensam snobb
en ensam, tragisk snobb
men det är mitt öde.

Jag känner inte igen mig någonstans
vart jag än blickar.
Det som gör dig glad gör mig rastlös
det som gör mig glad gör dig rastlös.

Jag har sagt det till dig
så många gånger
att jag finns här som en vän.
Men du tycks aldrig lyssna.

Du vill vara min
ägodel
eller ha mig som din
ägodel
eller som din fiende.
Men inte som din vän.
Vad som helst, men inte det.

Ibland sprakar det ifrån dina ögon
Känner du inte energin?
frågar du.
När våra blickar möts uppstår ju magi
säger du.
Jag ser att du känner så
säger jag.
Själv ser jag bara en stor lögn
tänker jag.

Hur kan vi kalla oss speciella?
det vore ett övergrepp mot mänskligheten.
Ser du inte det?

Se in i mina ögon
och slappna av.
Vi behöver inget mer.
Vi har redan inget
och det räcker.

Men nu sitter jag ändå här
ensam
och undrar
hur länge till
ska vi fortsätta
att vara ensamma?