Hur skulle en 11-årig pojke kunna försvara sig mot en fullständigt obarmhärtig terror?
Mammas ignorans efter pappas självmord är vanvård och terror. Nya styvpappans mobbing är vanvård och terror. Men en snäll och normal fasad visas naturligtvis utåt. Pojken mår så jävla dåligt ensam med sitt supertrauma. Samhället är galet. I ishockeylaget mobbas
han både av ledare och lagkamrater. Hela vuxenvärlden befinner sig i koma så räkna
inte med någon förståelse och medkänsla.

Samhällsmaskineriet bara måste fungera och då bara måste alla människorna må bra och då bestämmer vi helt enkelt att alla människorna mår bra punkt slut. Pojken har gått vilse i sitt inre kaos, gränspsykotisk och jävlig i huvudet, dålig kontakt med verkligheten, men han försöker verka må bra för det vill ju mamma.
Mamman och styvpappan är två fullkomliga främlingar och verkligheten är absurd och surrealistisk. Det råder noll kärlek och fryser.
Man måste tänka positivt och optimistiskt säger mamma och pojken springer och kräks.

En dag när pojken är ensam hemma så tömmer han en dunk bensin i lägenheten och tänder på medan han mässar: Det kommer att gå dåligt för mig när jag är vuxen. Det kommer att gå dåligt för mig när jag är vuxen. Det kommer att gå dåligt för mig när jag är vuxen. Det brinner utav bara helvete och pojken tar av sig naken och går upp mot stan medan han hytter med en yxa mot folk. Han är ganska så gränspsykotisk och dricker ur en flaska med den förbannade styvpappans whiskey. Pojken utstöter konstiga ljud och folk springer in och ringer polisen.
Vad vår bäste pojke ännu ej begriper är att han har räddat sitt liv från psyksjukdomar och en total misär. Poliskvinnan är snäll i polisbilen.
Det existerar faktiskt goda och friska vuxna som förstår pojken och hans oerhörda problem. På BUP kan han äntligen få andas ut och slappna av i lugn och ro. I en alldeles lugn, självklar och frisk kärlek.