Alltsedan urristningarnas hieroglyfer
har poetiska formlers eklära vitterhet
kunnat påvisa det poetiska stamträdets
rötter av den symmetri som i belletris-
tikens begynnelse sådde ett tankefrö,
som blev till en sentens och förknoppade
sig till aforismer,maximer,haikun och
senryus vilka utvecklade sig till en dikt
eller prosapoem som i sin tur växte ut
till en novell som förgrenade sig till en
roman där nu trädet står som ska bli bok.

Det litterära stamträdets rotsystem blev
med tiden synnerligen avancerat,
där i den vildvuxna trädgården aforismen,
maximen,sentensen och haikun är frukter
medan noveller är landskap,
dikten och prosan trädgårdar
och romanen planeten där filosofin utgör
ett outgrundligt universum.
I.
Det fanns en gång ett träd som med tidens
erfarenhet blev till ett visdomens träd,
full av kunskapens frukter som lärde alla
att kunskap utvecklar medvetandet om att
synden är god.

Det lärde religiösa att vara moraliska även
under bröllopsnatten.

Det lärde att religiösa lever för att komma
till himlen och förlösas ifrån moralens bojor
och bli naturliga.
II.
Mor sade alltid till den unge nyfikne pojken
att inte äta för mycket av kunskapens träd,
vilket blev följden att han fick ännu mer
smak för det och brukade ofta klättra upp
i trädet och sitta ihopkrupen bland lövverk
och smaka på kunskapens olika frukter.

Han upptäckte att det fanns många olika
sorters träd med olika frukter som kunde
stilla hans smak och med tiden hade han
ätit s mycket från kunskapens olika träd
att han själv blivit ett kunskapens träd.
III.
Den som ätit giftig frukt från kunskapens
träd blir sig aldrig lik igen,där kunskapen
på gott och ont förväxlas så lätt där båda
ser lika goda ut och skenet bedrar.

Med ett tillfredsställt intellekt som väl
begrundat sakernas tillstånd i inbördes
förhållande till varandra där förståndets
förmåga inbegriper utvälja dess olika
frukter av kunskapens träd där synden
sätter sitt sigill på var och ens varumärke,
som genom alla förändrade ansikten en
människa genomgår i livets ombytliga
skeden hänger kvar som ett löv på livets
trädgren genom dess stormar beundrar
man hennes livsvilja hänga kvar på livets
träd som till sist ska bli bok om hennes
släktträds historia.
IV.
Mellan värme och kyla finns det ett träd
som kan förflytta sig efter klimatväxling,
trädet hade lärt sig detta i bok-skogens
bibliotek att göra det som inget annat träd
ens tänkt på,för i tanken finns både ben
och vingar som vart dom bär kan ta det
vart som helst.

Trädet hade vandrat en pilgrims färd
när det plötsligt skymtade ett litet hus
dolt bland skogens träd,
trädet gick fram till huset och knackade
på träd-dörren när ett annat träd öppnade
och bjöd trädet komma in.

Träden presenterade sig för varandra och
började samtala om deras respektive ur-
sprung där trädet i huset vuxit upp i huset
som varit övergivet sedan tusen år och som
nu blivit ett med huset.

Huset blev med tiden ett trädhus som erbjöd
det vandrande pilgrimsträdet att bo i det,
och efter en tid började det växa fler träd i
huset som husträdet och pilgrimsträdet för-
grenat sin population med varandra.

Äpplet brukar heller inte falla långt
ifrån trädet men när det gör det beror
sådant onekligen på att det råkar falla
just när vindarna är för starka där det i
en plötslig storm även kan hamna under
grannens äppelträd vars äpplen är av
annan art och om tillräckligt många
äpplen råkar hamna där absorberas de
upp av trädets rötter så att det kommer
innebära att grannens äppelträd får
en ny sorts äpplen,
som när kunskapens och visdomens träd
förgrenar sig omslingrar och förensligar
sig med varandra i livets sav,
och sammanväxta i sin natur när två träd
blir ett som oskiljaktiga kan man ibland
se trädet dansa i vinden.
V.
När hösten är kommen till livets trädgård
faller en efter en av livets gren,
likt höstlöven på ett träd där vissa hänger
kvar tills det sista skälvande lövet tappar
fästet och faller ned till lövmadrassens grav,
att återförenas i livets kretslopp,
till var och ens rötter på livets stamträd,
i vars förgreningar utgör en sällsam släkt-
historia i bokskogens bibliotek,
bland kunskapens och visdomens träd.
VI.
Många skulle det bli som förgrenade sig
på livets stamträd som flickan som lärde
sig trädens språk när hon som barn ofta
var ensam utan någon att leka och tala
med föräldrar som alltid var upptagna
och inte heller förstod barnets språk.

Flickan som lärde sig trädens språk
satt därför ofta och tittade ut genom
fönstret mot skogen som hon drömde
sig in i.

Föräldrarna hade uppmärksammat
detta och varnade henne från att gå
in i skogen för där går man vilse.

Som ju barn är födda till forskare och
upptäcktsresande och allt som är
hemligt och förbjudet av vuxna verkar
lockande gick hon därför in i skogen
djupare och djupare och kom aldrig ut
ur den.

Flickan växte så upp i skogen och lärde
sig tala trädspråket och blev med tiden
bibliotekarie.


-