/Alla fönster är svarta. Ute ligger våg orörd. Min hängmatta på bro slår tom. Orangea segel över hav/

Tänker du på mig ibland, jag drömmer dig som ofta. Att du nu har barn med svart hår och glugg mellan tänder. De heter Bill och Bull och din fru Jane. Jag undrar. Alla dessa stålgrå Siameser kring mina ben. Hur kom de hit. Efter att du lämnade mig tror jag. De talar med rysk brytning och äter kopiösa mängder av guldkrabbor. Jag fångar dem i min trekantiga vita hatt. Den med Påfågelfjädrar, minns du

Inga märkvärdigheter säger hon. Din Jane från Wales, fyllig så som du vill ha dina kvinnor. Bär kläder av järn och sätter upp sitt långa bruna hår. Ni knullar ungefär 3,3 gånger per vecka och äter gröt på morgonen. Älskar varandra som vantar och bara fingrar. Ligger nära intill, vänder aldrig rygg åt kärlek. Ni har skjutbana i källaren. Står där med kåpor sida vid sida och tömmer magasin i pappersdockor som ser ut som blonda skogar med vilda ögon. Eller så tar jag min betydelse på för stort allvar. Det kan vara så med

Du arbetar för Skogsvårdsstyrelsen. Låter mon Dieu, Sacre Bleu, rödmarkerar kalhyggen och sparar uvträd för mig att skrika HO HO i, utan att du vet om varför. När du är ledig sänker du skepp på ett rött bräde, skriver böcker som välter kiosker. Jag förstår inte. Minns du vår dröm. Jag gjorde den till min egen

Hon heter Firefly, är rödmålad med tre orangea segel och tar 27 passagerare. Jag styr och visar skeppsvrak, de ligger i hela bukten med buken i vädret. Serverar Margaritas med frostad kant. Oftast är jag charmerande tillmötesgående, slänger käft genom håret och blinkar. Det är alltid fullbokat av små män med tjocka plånböcker och kvinnor i prickiga bikinis. Amerikanarna är bäst, de märker inte ens när kortet låter RÅN tre gånger i springan

/Bär silverringar på alla fingrar, de glimmar tungt sken. Kvällar är under parasoll där fladdermöss stöter högfrekvensljud i Ragga Jag fångar dem i vita lakan och lägger i turistsängar för att njutas likt suga blod. Dansar med Rastafaripräster och röker blå himmel, flyger drakrygg över länder/

Jag har läst dina böcker. De är fantastiska. Men den om Anne är en travesti. Hon som jag är mycket fulare eller var du blind under allt jävla hår. För jag skulle aldrig ändrat på dina matvanor eller tvingat dig sluta dricka. Som det här med resorna. Du hade inte behövt följa med ner i vinkällaren varenda gång jag sjönk, men det är försent att säga det nu. Alla bokstäver har bytt plats för någon annan i ditt liv. Varför gråter jag när jag ljuger så här.

Bara genom att gå med breda axlar och skymma solen från mina ljuskänsliga ögon var du allt. Att du har fyrkantiga fingrar kanske är ett påhitt, men jag tänker Burk om hur du hanterade världen. Stoppade in den, skruvade lock och skakade runt tills den passade dig

Bly. Kajutans dörr har reglar genom. När jag vrider nyckel slår sju till. Jag lät kameran stå på under dagen. Monster talade till mig med alldaglig ton och skinnet över ansikte satt så spänt. För varje dag som går är det som om masken dras åt hårdare. Ögonen är sneda och kindknotor högre.

Hade du kunnat älska mig nu när demonen lyser genom. Bett en Rosenkrans och hängt skydd om hals så den inte åt upp allt som var vackert. När jag gick var Tortuga precis runt hörnet. Närmare än jag anat. De sa ditt liv tills nu har varit. Varför kom du inte med mig när Jamaica blev mitt

Jag har aldrig kunnat tala med mina barn som en mor. Du påpekade det ofta. Att de var bortskämda, att jag arbetade för mycket. Lät dem växa vilt och vattnade deras ego. Det är Han i mig. Han var också anarkist och hade inga regler. Varför var det så svårt att acceptera. Jag skriker än, gör vad du vill men var sann. De är vuxna nu. Att raljera är så lätt, att agera svårare. De bär stickade nät och snusar som du. Låter det strömma och dödar iglar i den stålsvarta himmeln. Jag tror de minns dig som en lycklig period. Jag funderar på hur mycket jag borde betala för deras lycka. Är mina händer nog. I så fall hugger jag av dem

Linjen där vid din halsgrop, hur muskler möter ben, din nackes styrka och ryggen. Jag sticker mitt pekfinger in i Janes öga, vrider runt. Hon vet inte att Templet vakar

Om lördagar dricker jag min Vodka som blivit svart Rom och somnar i soffa. De enda som återkommer och kastar iskalla pärlhalsband över mitt sköte är Laurenz och Milton. De går med de döda och skakar hand som oftast. Jag tillhör väggar där som då

/Blev aldrig skön att ta i överallt och klär enbart i grått. Det är stickade klänningar som smiter åt kring stor ända och små bröst. Jag ser ut som ett S, Svajig. Solbrännan slutar vid hår och jag röker bruna långa Moore/

Skriver än men visar inget. När jag äntligen slocknar som svart sol ska de finna lådvis av manuskript och elda för kråkor hemma i Sverige. Det är inte mer med det. Aldrig varit frågan om att finna pengar i det skapande som med målningarna jag har av dig

I morgon ska jag ta 345 steg nerför backen mot slum och lägga dem i en gul container som skeppas till Nairobi där solen står i Zenith. De kommer skrapa av oljefärg och äta dina ögon. Skål min vän. Är det inte besynnerligt. Hur jag inte ens kunde börja innan allt avslutades. Det värker i mina händer av saknad. Lederna är inflammerade

Hur jag älskade. Jag älskar dig. Bara så där. Du var alltid yngre än mig. Nu är du äldre och har tappat ditt hår

Om du knäppt med fingrar skulle jag ha dödat väggar, packat väska och hoppat rakt ut. Hade du åter sagt som du brukade, detta  - Inka Dieu-Le-Veut. Då hade jag varit din. Blommat sent i livet och blivit mjuk i händer. För jag har alltid varit det för den som vågat se

Jag vet att du är lycklig nu. Att solen lyser även där du är, stampande kyla och du är het under Parkas. Varför Sibirien älskling, jag förstod aldrig det, känner du mina händer innanför dina revben, jag kramar ditt hjärta

/Vi ligger i Orange segeltyg och svänger från sida till sida över hav och jag har händer fulla av liv att väcka dig med/