Tårarna rinner sakta ner för mina kinder och jag låter dom rinna. Ibland snyftar jag högt för att i nästa sekund skratta. Men tårarna fortsätter att rinna...

Jag packar upp flyttkartonger som innehåler foton. En del foton är inramade, andra i fina album och många ligger lösa i olika typer av konvolut. Jag hittar så många minnen och alla rusar dom genom mig, båda glada och sorgliga.

Ett fotografi på min nyfödda dotter. Min första hund som jag fick när jag var 14 år. Sonen på sin första skolresa. Jag som barn tillsammans med min farmors mor. Min gamla katt som blev 18 år, hon var min ögonsten. Jag och bästa kompisen på sportlovet i Dalarna. Förtsa gången jag blev moster och fick hålla det lilla knyttet. Min mormor när hon fyllde 50 år.

Ja, tårarna rinner av både glädje och sorg när jag hittar alla mina minnen. Vad mycket jag upplevt i mitt liv! Jag fylls av en känsla... jag tror det är tacksamhet.

Jag missade tåget med en minut. Tjugonio minuter till nästa tåg.
Det är en liten station, men det finns en restaurang och pub. Jag går in och möts av värme och leenden. Det är lugnt och stilla, mäniskorna pratar vänligt med varandra.

Jag beställer en drink i baren och slår mig ner. Det vilar en gemytlighet över hela området, ingen stress, ingen hets och inga hårda ord.
Jag sitter där på min höga barstol och funderar över livet, Universum och allting. Plockar upp mitt block och min penna och skriver: "Var är jag?"

Dricker ur mitt glas, tackar och går ut till mitt tåg som kört fram vid perongen. Mitt tåg, som ska ta mig till slutstationen där närhet, ömhet och kärlek väntar.

Nu har det nya året börjat.
Känns som ett hoppfullt år, liksom som om allt nu vänt till något positivt. Kan inte säga exakt vad, men det finns något ljusare över tillvaron nu för mig. Jag har återfått min tro på mitt liv och framtiden.