"Fäll ner toa-locket efter dig!"
brukar många kvinnor få tjata på sina män, söner och andra manliga bekanta.

Fast... då kanske det egentligen handlar om att fälla ner ringen, alltså själva sitsen, efter sig. För det är mycket, mycket obehagligt om man inte är riktigt uppmärksam och råkar sätta sig direkt på porslinskanten och nästan trilla ner i toan...

Min uppmaning gäller alla kvinnor, hur konstigt det än låter.
SNÄLLA! FÄLL NER TOA-LOCKET EFTER ER!
Jag riktar mig speciellt till alla mina kvinnliga kollegor och alla andra kvinnor som delar toalett med andra.

Varje gång jag går på toaletten (inte hemma, för där lever jag ensam och kan göra som jag vill) får jag börja med att torka av toalettringen som är nerstänkt med både vatten och tvål... för de flesta kvinnor är så pass renliga av sig att dom tvättar händerna efter toalettbesöket. Men, det stänker från handfatet och det droppar när man sträcker sig efter pappershanddukarna.
Om toa-locket vore nedfällt så skulle vattenspill och tvålstänk hamn uppe på locket istället för på ringen där jag ska sätta mig... så

Snälla, vem du än är och var du än är - fäll ner lockat på toaletten efter dig!

Det röd-vita bandet darrar av den svaga vinden. Alla står vända mot två grönklädda tjejer från Korpen som gör olika rörelser till taktfast musik. Nu tystnar musiken och speakern säger att snart är det dags.

Jag plockar upp mina vattenflaskor som legat på marken framför mig. Väger dem i händerna, vilken ska jag ha i vilken hand? Den ena är lite större än den andra...

Samtidigt som det röd-vita bandet faller till marken hörs skottet från startpistolen. Jag tar några snabba steg för att få en bättre position bland alla två tusen människor som startar samtidigt. Ökar sedan farten ännu mer och känner pulsen stiga, andningen ökar och adrenalinet börjar stiga i ådrorna. Tävlingsanden i mig vaknar och nu gäller det!

Jag går om en, två, tre stycken och snart har jag gått om tjugo stycken. Jag ökar takten ännu lite till och passerar skylten "1 km". Jag känner hur puls och andning börjar stabilisera sig och jag hittar min rätta hastighet för långa distanser. Det gäller att planera så att krafterna håller hela vägen som är totalt 12,6 km.

Det är stekande varmt och nästan helt vindstilla. Dammet yr upp på gångvägarna och letar sig in i ögon, öron och skor. I en skarp kurva runt en liten vik av en sjö, uppskattar jag att jag nog är bland de hundra första. Jag tittar bakåt där nästan två tusen människor i alla åldrar och former kommer gående i ett stort moln av damm.

Första riktiga uppförsbacken! Jag lutar överkroppen något framåt, spänner musklerna i benen och skjuter ifrån med kraft i varje steg. Puls och andning ökar något - det känns skönt! Jag passerar runt tio personer.

Jag dricker små klunkar, varannan gång från vardera flaskan för att bibehålla jämvikten i händerna. Värmen är mycket tryckande nu och svetten rinner, så det var en himla tur jag tog vattenflaskorna med mig. Intervallerna mellan vätskekontrollerna är alldeles för långa i denna värme.

Nu passerar jag skylten "8 km" och det på sextio minuter. Mitt mål är hela sträckan på en timma och fyrtiofem minuter. För att få "medalj" ska man komma i mål på max en timma och femtiofem minuter. Håller nu en jämn hastighet och sneglar emellanåt på klockan. Hör nu på avstånd högtalarna från målområdet. Tröttheten och värmen känns nu i hela kroppen. Jag vill ju klara det på en och fyrtiofem...

När jag passerar mållinjen slår tidtagningsklockan om till 1.47.00 och jag kommer i mål på 50:e plats! Bara två minuter mer än tiden jag hade som mål och det i nästan 30 graders värme. Jag är mer än nöjd!

När och var är nästa tävling?