Electra von Spindelben

84 år

från Stockholm

Dagbok

Dagbok - November 2006

« Tillbaka till dagböcker

Låt mig hoppas att allt är bra, fastän många behöver piller för att somna om nätter. Och vi behöver lögner för att klara oss genom dagen. Låt mig bara få hoppas Att allt är bra.

Söndag den 19 November 2006

Bara mina ord.

Hat.

Läste du det ordet? Hat.

Älskad.

Läste du det ordet? Älskad.

Jag undrar egentligen vart jag är placerad, och vad dom orden betyder.
Jag hatar ingen längre, jag hatar allt tror jag.
Och jag är nog inte så älskad, inte vad det verkar av er,
kära \"vänner\".
Jag känner mig som ett andra val... efter denna helg iallafall.

Första kvälle på helgen var jag med en av mina närmsta.
Vi skulle käka ute hon och jag, och sen dra hem till mig.
Det var så vi hade tänkt oss..

\"Kom till plattan\" Okej tänkte jag.. jag kommer väl, jag har ju ändå vägarna förbi.
När jag kommer dit har hon 3 kompisar till.. \"jippie\".
Min vän är full.. Hon kallar dom där tre för sina bästa vänner inför mig, sina älsklingar säger hon.
\"Det här är eh.. Carro, electra, en av mina vänner\".
Happ, betyder jag inte mer? Ersatt på bara några dagar.
\"Jag är trött och hungrig, jag ska dra hem\"
Min ursäkt för att dra hem och bara brista för mig själv när ingen \"älskling\" ser på.

\"Men vi ska dra till mig, följ med snälla!\" spottar en tjej ut orden, lika packad som dom andra.
Lika äckliga som dom andra..
Och dom drar mig till busstationen. Gratis mat iallafall..
Dom pratar allihopa med varandra, jag är en person bredvid.
Dom kliver av bussen vid djurgårn. skriker, håller om varandra i midjan och skuttar fram.
Och jag är en person bredvid.
Vi kliver in på en gård, dom öppnar och håller upp dörren för varandra.
När jag kommer så tappas dörren framför näsan på mig.
För jag är en person bredvid.

Alla pratar, alla äter, alla har kul och säger söta saker till varandra.
Ett försök att göra mig hörd.
\"Ja det brukar bli så oftast om man raggar när man är dyng i så ung ålder så är man inte ball, då är man sliskig.\"

Jag var inte längre en person bredvid.
Jag var den cyniska okända tjejen som inte hörde dit, bredvid.

Lördag.

\"Kommer ni över och kollar på film och tar det lugnt hos mig? \"
\"Mjaa... jag vet inte...\"
\"- Jag har lite öl, och chips..\"
\"Hon har öl! vi får dricka, när kan vi åka nadja?- Aa men vi kommer!\"
\" aha.. ring mig om 10 minuter..\"
Tio minuter går.. inget samtal. alla förutom två kommer.
En snäll tjej, Sofia.. Blyg men mysig, som förstår situationen..
En pojke vid namn daniel. Som stup i kvarten säger halvtaskiga kommentarer till mig.
Ändå bjuder jag honom på öl.

Är jag så desperat efter tycken hos dom som missbrukar mig?
Jag känner hur min uppväg i livet mot allt bra igen, börjar dala ner igen, långsamt, men fan så säkert..
Kommer jag ens nå stadiet Lycklig, i mitt liv?
Jag börjar undra.

Jag känner mig tystad, förtryckt och patetisk.

Patetisk.

2006

december (1)
november (1)