Jag tittar ut genom fönstret.
Så många gånger har jag verkligen drömt om att komma härifrån, långt ifrån stockholm, lidingö. Mitt liv som finns här och nu.
Och om jag drog iväg, sisådär mitt på dagen, en lördag.
Så som jag brukar göra, för jag är mycket ute i stan.
Men att jag har min väska packad som jag tar med mig, springandes till tunnelbanan i ropsten och ta första tåget bort härifrån.
Hur lång tid skulle det ta för dom att inse att jag inte är kvar i stan?
Jag kan alltid ljuga för dom och säga att jag sover hos någon vän.

Jag vill verkligen, men vad är det som håller mig kvar?
Och vad är det som jagar iväg mig?
Jag kommer inte våga, först jag själv jagas utav mig själv.

Det är en obehaglig tanke nu när jag väl kommer på det.