aprilsolen

från Göteborg

Dagbok

Dagbok - December 2006

« Tillbaka till dagböcker

Måndag den 25 December 2006

Min Jul.

Så rev de av inslagspappren och jag kände sakta hur julen förstördes i år igen.
Efter flera timmar av tålmodig och spelat mysig paketöppning hade farmor gått och hämtat den sista presenten vi barnbarn skulle få i år.
I mina syskons ögon tindrade det som vanligt , mina var utryckslösa. Jag visste vad som var i paketet. Och jag visste vad jag tyckte om det.

Min lillebror hade tidigare under dagen klassat mig som \" butter\" och skakat på huvudet. Jag var inte butter, det är man inte på julafton. Jag var bara starkt medveten om hur det brukar gå, när jag försöker spela rollen som söta flickan. Hur egoistisk man känner sig, när man gråter på julaftonskväll. Men plastleenden är väldigt vackra när ytan är allt som räknas.

Äntligen hade mina syskon fått av alla tejpbitar från paketet och skrek \"Tack\" när de fick se att det låg ett kort i kartongen inuti. På kortet stod det samma sak som det gjort varje jul sen vår farfar dog.
Att vi skulle åka utomlands. Med farmor.

När man ser ett sådant kort ska man skrika, det står i reglerna. Lite tråkigt därför, att en tredjedel av julklappen var till mig, jag som alltid misslyckas med alla tappra försök att följa reglerna. Jag log ett inte så pålitligt plastleende och sprang till toaletten. Och grät på julafton. Lite av en tradition har det blivit.

Sedan fick jag förstås prata med farmor om varför jag inte ville åka till ett hotell fullt av treåringar som kissar i poolen, feta tyska turister som äter pommes frites 7 av 7 möjliga semestedagar och supermarkets fulla med plast leksaker med stämpeln \" made in Malaysia\".

Det mest ärliga svaret är nog att jag är en ensam, egoistisk idiot som inte orkar mera.
Men min långa ursäkt var så invecklad och rörande(tydligen) att både jag och farmor började gråta igen.
Detta varade dock inte så länge. Efter bara några sekunders snyftningar kom farmor på sig själv, sa åt mig att torka av mig i ansiktet och att inte säga något till mina syskon. Sedan gick hon och bad mig skynda mig, snart är det kaffe.

Sen fortsatte jag att le resten av kvällen, tills alla gått hem. Då grät jag, för det har ju blivit en tradition.

2006

december (1)