Taxin har slagit av sin lampa, glider sakta genom staden. Känner mig inte bekväm med mina medpassagerare. De stirar lika tomt som jag, dränkta i stadens rus. Stirar tomt på tiden utanför. Känner mig melankolisk, eller nej, musiken passar inte in. Någons vener blöder på gatan, frågan har ju aldrig varit vems blod det är. Men endå så kan jag se tidningens rubriker, jag hatar dom. Indoktrinerad \"stadskunskapen\", den verkliga, inte universitetet grå läroböcker, paragrafer och lagens namn. Den verkliga är ute bland regenet av gatsten, spliter av glas, av sten, av is. Kravallerna har lagt sig, lunget sprider sig över elden. Men glöden finns kvar inbakad i asfalten, med blodet svettet, tårarna över tapat heorin. Jag känner mig säker i bilens otroliga fart, även om den okända mannen stinker av etanol mer behöver jag inte att veta. Jag är ung, ett barn; Conners sjunger: \"they tell me I\'m just a child, really, I\'m much younger then that\". Färlden når sin destination, hoppas inte jag har nått min. Blinkande lycktor fångar mitt syn, leder mig hem, in i lycktan.