-Jag har valt ut en vacker plats vid en sjö. Det är en liten lund, som till våren troligen kommer att blomma upp med vitsippor och andra småblommor. Nedanför porlar en liten bäck fram, och när solljuset bryts i vattnet kan man inte låta bli att tänka på därhemma. Därhemma i Norden!
Jag tar mig vid näsroten för att inte gråta, men det hjälper inte. Jag sörjer fram orden mellan snörvlingarna; - Jag önskar att jag kunde sagt dessa orden till dig förut, när du fortfarande var i livet, men jag får väl säga dem nu. Jag älskar dig, och jag kommer alltid att älska dig! Jag har länge gått och dragit på de orden, talat dem till mig själv i mitt huvud, men jag har aldrig vågat berätta för dig vad jag känner och nu är det för sent! Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för det! Jag har en dikt som jag vill läsa för dig. Den är väl lite banal, men den förtäljer vad jag känner! Jag tar upp den skrynkliga papperslappen och börjar läsa samtidigt som tårarna börjar rinna igen;


\"Du vet inte att jag älskar dej,
för du skulle aldrig fråga mej.
Du vet inte att ja\' känner - så här!
Du vet inte - att ja\' vill komma dej när\'!

Jag har inga drömmar...
...förutom dem om dej!
Jag har inga drömmar...
...förutom dem om dej!

Jag vill gärna hålla, kyssa dej,
att du med din värme- värmer mej!
Du vet inte att ja\' känner - så här!
Du vet inte - att ja\' vill komma dej när\'!

Jag har inga drömmar...
...förutom dem om dej!
Jag har inga drömmar...
...förutom dem om dej!

För de enda ja egentligen vill...
...är att hålla din hand...
För de enda ja egentligen vill...
...är att hålla din hand...\"

Molnen drar bort och solen skiner ned över griften där Sara lagts att vila, och jag tar den skrynkliga lappen med dikten och lägger uppå graven;
- Adjö min älskade! Du kommer att finnas med mig i mitt hjärta...
...för alltid!