\"Då var jag här igen. Hur många gånger är det nu?\" Han räknade på fingrarna;
\"Den 17/5, den 12/6, den 20/6, den 12/7 den 9/9 och idag den 12/10. Sex gånger! Scheisse!\"
Och det blev bara värre varje gång.
\"Dachau! Mitt onda öde!\" tänkte han; \"Hur många gånger till innan det tar kål på mej? Ångesten, nervositeten, illamåendet, smärtan, skammen? Hur många gånger till?\"
Han torkade svetten från pannan och försökte koncentrera sig på en fast punkt på väggen. Det värsta var väntan. Väntan på det oundvikliga, det bestialiska och omänskliga som väntade bakom dörren. Hade han rökt hade han tagit slut på ett paket på ett smack.
Hans tinningar bultade i takt med hjärt- rytmen i hans trånga bröstkorg och han kände sig nästan kvävd i det utrymme han satt.
\"Tänk på de därhemma!\" tanken for genom huvudet utan någon märkbar skillnad på hans tillstånd; \"Ska mardrömmarna komma tillbaka igen? Blodet, smärtan?! Åh Gud...\" han höll sig hårt om magen; \"Du får inte visa dig svag i \"deras\" åsyn, för då slår det tillbaka på dig!\" tänkte han och sansade sig. Samtidigt öppnades dörren och en stilig SS-löjtnant stod i dörren med händerna i livremmen. Han reste sig och SS-mannen tog till orda;
\"Heil Hitler, Haupsturmführer och välkommen tillbaka! Ni har varit saknad! Denna vägen tack!\"
Han log krampaktigt och följde den unge löjtnanten genom dörren till helvetet...