"Det är en praktfull och säregen syn att se en klippgrotta upplyst av drakguldsmossa. Hämtar man ut ett prov av den i dagsljuset så ter det sig - för vanliga ögon - som en 'handfull mull'. Helt visst är det drakguldsmossan, som bildar det reella underlaget för sagans många uppgifter om drakguld, bergsguld och andra dolda skatter" (Ormbunkar, Mossor, Lavar, sid 102)

"Jag svär: det var guld därborta vid strömmen"
sa Larstorpsdrängen med sorgsen röst.
Han nickade trött, nyss uppryckt ur drömmen
och vemodets svärta fyllde hans bröst.

"Jag gick en dag och slet bakom plogen.
Solen var het och brände min kropp.
Då sökte jag vattnets svalka i skogen
och gick till den friska bäckens lopp.

Däruppe vid bäcken, där växer sippor,
ni har ju sett dem vid bergets fot,
och grotthålor finns bland höga klippor
där gamla gudar en gång fick blot.

Jag böjde mig ned mot vattnet att dricka
i skuggan av skogens mäktiga berg:
då såg jag plötsligt i berget en spricka
och inne i mörkret en gyllene färg.

Det var från solen den enda strålen
som trängde in där och skapte ljus
mellan stenarna - in i hålen
där drakormen har sitt hemska hus.

Väggarna lyste och blänkte i i skenet
från guldet som låg på klippans häll.
Jag stirrade stort och nöp mig i benet
och blev så plötsligt till sinnet säll.

Nu skulle jag lyfta mig själv i kragen:
för drakguldet skaffa en egen gård.
Alltid ha goda rätter i magen
och säja 'ajöss' till storbonden Hård!

Snabbt som ögat var jag därinne
och guldet lyste under min blick.
Lystnaden fyllde hela mitt sinne.
Jag plockade åt mig, flitig och kvick.

Så sprang jag åter bortifrån stupet
med händerna fulla av stulet gull.
Men när jag lämnat det dunkla djupet
var händerna bara fulla av - mull!

Så säger jag er, mina kära vänner:
drakguld är bara bedrägligt sken.
Fan själv, Hin Onde, han väl oss känner.
Han får oss att slita på våra ben.

I stället för Himmelens goda skänker
som prästen predikar ifrån sin bänk,
jagar vi människor allt som blänker
och glömmer så lätt Herre Kristi skänk.

I Bibeln är det ju klart och skrivet
att vi kan leva som liljor på jord.
Vad är för drängen det goda livet?
Äsch, han får skrapet från storbonn's bord!"

Sen tog sig drängen en klunk ur kruset
och glömde snart sitt multnande gull.
Sorgen dränktes i brännvinsruset ...
och snart så var han, som månen - full.