Jag fångar det i fallet,
min livskamps eget svärd,
då ja\' faller ner mot hel,
i brand mot satans härd.

Han lockar mig till kärlek,
och smälek i hans namn,
\"Tag ditt liv du svage!
Du orkar ej denna kamp!\"

Men jag faller till han längre,
tills han där mig se,
ett irrbloss uti fjärran,
som singlar i svavlet ned.

Men se, där öppnas jorden,
och skaparn träder fram,
och vrider nacken av besten,
med ett \"djävulskat larm\".

Och alla själar samlas,
till skaparn, som tar dem,
vid handen, de återskapas,
\"Kom vi nu skall hem!\"

Men kvar blev jag, den riddarn\',
i brunnet ödeland,
att kämpa mot idel bestar,
tills jag förtjänat min guds hand...