\"Så det är du som är Annica?\"
\"Ja hur så? vem är du?\"
Jag dröjde med mitt svar för att hämta andan och ta mod till mig.
\"Det är jag som är Henriks tjej\"
\"Tjej!?\" utbrast hon förvånat i andra änden av telefonen
\"Ja, det kanske du inte visste, men han har faktiskt ett ganska långt förhållande bakom sig\"
Det blev pinsamt tyst, men sedan så fortsatte Annica:
\"Jag lovar att jag inget visste. Han sade till mig att han hade ett öppet förhållande och jag antog att det var en överrenskommelse mellan er två\"
Jag började hånskratta. Hade han verkligen varit så manipulativ och lurat i henne det och hur korkad fick hon lov att bli.
\"Jag bryr mig faktiskt inte Annica. Jag ringde inte för att skälla ut dig. Jag känner ju inte ens dig (vill heller aldrig lära känna dig, tänkte jag), men jag behöver få veta vad som VERKLIGEN hände!\"
Hon harklade sig
\"Vaddå? I detalj menar du?\"
\"Precis!\"
\"Okej, men orkar du verkligen höra det?\"
Jag kände hur irritationen växte sig starkare inom mig. Det sista jag behövde var hennes medömkan.
\"Knullade ni?!\" utbrast jag i bestämt tonläge
\"Mmm, men...\"
\"Vad gjorde ni mer? Oralsex? Analsex?\"avbröt jag henne
\"Snälla jag vill inte berätta. Du får ta detta med Henrik och inte med mig.\"
Jag insåg plötsligt att jag var tvungen att lugna ner mig. Hon var verkligen den person jag behövde prata med. Jag behövde få höra sanningen från henne. Henrik skulle ljuga och bädda in allting i vackra rosor och få det att låta som en småsak.
\"Förlåt, men snälla du berätta. Jag behöver få veta vad som hände. hur fick ni kontakt från allra första början?\"
\"Vi träffades ute och vi bytte nummer och på den vägen är det. Han ringde och ville träffa mig en kväll och jag tyckte att det lät trevligt.\"
\"Jo han är ju en trevlig person\", instämde jag
\"Vi blev fulla och jag tog intiativet till sex. Inte han. Jag lovar!\"
Varför skulle hon beskydda det svinet? Var hon rädd för honom? Fattade hon inte att han hade lurat henne också?
\"Använde ni kondom?\"
Hon åmade sig. Jag kunde ana ett viss obehag i hennes röst när hon svarade:
\"Jag kommer inte ihåg. Kanske, men jag har ingen sjukdom.\"
\"Han kanske har\", avbröt jag henne och fortsatte
\"Jag tror inte att du är den första Annica. Tyvärr. Vi borde nog testa oss båda två.\"
Plötsligt började jag att gråta. Hur kunde detta hända mig? Jag litade ju på honom fullt ut. Hur kunde han svika mig på detta sätt?
\"Jag är så ledsen för din skull\", skyndade hon att säga.
Jag fick inget sagt. Plötsligt hade allting svartnat och jag kunde inte längre höra hennes röst.

När jag vaknade igen kunde jag höra en nyckel rassla i låset. Henrik var på väg in. Än så länge lyckligt ovetande om vad som väntade...