Nu hänger skyarna på tunna silkestrådar.
Idag är dovt att leva under valvet,
nedpressade, av det stillastående
torra.

Med gryningsstrimman över axeln
beger jag mig åstad.

Den ringlande vägen. Framför oss,
och bakom, skärs skogarna och fälten
i två.

Under kupan av samlad lufttryckstyngd
hukar vi i flykten. Gråterskorna
gjuter sin gråa matta.

Interludium. Med huvudet nedböjt
väljer jag att bortse från
flyktiga möten, ilskna lyktor,
lyktögon.

Skymningsflamman skär tre snabba
skalpellsnitt genom mattan,
och antänder den nedifrån och upp.
En bitter slutstrid skildras
genom revorna.

Så ser jag också bort från
det mindre flyktiga.
Jag har en egen strid, du bör
se bort du med.

Ankomst, överblick. I centrum
silverskivan, ruvande mot marken.
I det sjönära lägret
råder samlad stillhet.

Molnen driver ihop
till en sänghimmel
och sluter dagen som en blomma.

Människosymbolerna, nyskrivna i barken.
Vi umgås, blandas till takten
från den bruna jordens metronom.
Sargade, som ännu ett slags gråterskor
spjälar vi våra liv med gårdagsvanor.

Visarna vrider sig, viker sig,
fogarna förs samman. Vi väntar
ett bud som aldrig kommer.