Jag är rädd att förlora.
Ett spel jag inte spelar.
Jag är rädd att förlora.
Så jag inte har någon kvar.
Jag är rädd för att bli lämnad.
Ensam med mina tankar.
Jag är rädd att någon minut för länge med de gör mig galen.
Jag vill ha folk runt om mig.
Folk som överröstar mina tankar.
Som tar bort ångesten.
Jag är rädd att folk ska se, se att jag inte är som de.
Se att jag faktiskt är sjuk.
Jag tror jag kan säga så nu.
För det här känns inte normalt.
Visst jag har mått dåligt förr, men inte såhär.
Inte nästan alla mina ensamma ögonblick.
Jag har aldrig behövt någon så lite och så mycket som nu.
Det känns som att allt är över.