Det står en kille i trettioårsåldern lutad mot baren på ett sätt som skulle kunna tas för avslappnad kaxighet men som egentligen består av trötthet och leda. Trots att han är nykter så är han knappt medveten om var han befinner sig, så utled är han. Baren han vilar mot är den stora baren på gayklubben han brukar hänga på. Den grova skäggstubben som klär hans kinder och haka är förvillande lik en mans, så även hans grovhuggna ansiktsstruktur; innerst inne är han dock blott en pojke. Han har ett par ögon som utstrålar klarhet och lugn men inuti hans huvud surrar tankar som aldrig skulle kunna benämnas med dessa ord. Detta är Markus. Han är för att vara exakt, tjugoåtta år gammal. Han fyller tjugonio om två veckor på Sveriges nationaldag. Han bor i en stor stad och arbetar som gymnasielärare.

Bredvid honom på hans högra sida står en kvinna i tjugoårsåldern. Hon har ett hår som glänser och en hy som skimrar i guldbrunt på ett sätt som det bara kan göra i fantasin på folk som läser om orientaliska skönheter. Hon har en klänning på sig i ett tyg likt en Josef Frank-textil. Stilistiska fåglar i grönt och rött sitter lugnt på sina svarta grenar och stirrar ut i den vita tygluften med lika tom blick som Markus. Hon står och väntar på sin beställning. Om man hade stått i skottelden för hennes andning skulle man kunna uppfatta en irriterad frustrerad andhämtning som talar om att kvinnan bara vill ha sin drink och sedan gå ifrån baren. Detta är Chiantï. Hon är för att vara exakt, tjugotre år gammal och fyller år den första januari. Hon bor också i en stor stad. Hon studerar genusvetenskap och går på föreläsningar två gånger i veckan.

Bartendern kommer fram till Markus med en Mojito och en öl i handen och ger honom ölen. Han vänder sig sedan om till Chiantï och frågar insinuant om det möjligen inte var hon som måhända skulle ha en drink med färsk basilika i. Basilika som han egenhändigt har plockat för hennes skull. Hon svarar inte utan sträcker sig efter sin drink. Bartendern låtsas ge henne den men drar tillbaka den precis innan det stora kalla glaset rör vid hennes hand. Ett flin klättrar upp över bartenderns ansikte och han frågar om han inte känner igen henne någonstans ifrån. Precis innan hon hinner tappa besinningen, och kräka ur sig all sin innestående ilska på alla män som precis som bartendern förutsätter att Chiantï inte är nöjd med att bara dricka sin drink, läppja på sitt varma kaffe eller helt enkelt sitta på t-banan och stirra ut genom ett mörkt fönster, så öppnar Markus sin mun och skriker för full hals: ”Ge bara henne sin drink för i helvete. Hon har väl för fan inte bett om ditt sliskiga flin och din äckliga kuk?” De vänder sig om mot Markus som själv är lika förbluffad över sitt utfall. Han tar sin öl och går iväg till sitt bord. Vad var det som hände precis, tänker han. Hände verkligen det där överhuvudtaget? Han hade under tiden han stått i baren inte medvetet uppfattat ett enda ord av vad de sagt eller inte sagt; märkligt tänker Markus.
När Chiantï ser killen gå iväg med ölen i handen tar hon sin drink och går iväg till sitt bord hon också. Hon är fortfarande förbluffad men förvåningen har nu också beblandats med ytterligare en känsla: frustration. Vem fan trodde han att han var, tänker hon. Trodde han att hon inte skulle kunna svara för sig själv? Hon hann inte se vem han var, bara ett par pärlor till pupiller hann glänsa till innan han vände sig om och en röd grovstickad tröjrygg försvann bortåt.
Där sitter hon nu bland sina vänner. De frågar henne varför hon är så uppjagad. Hon svarar att det inte är något speciellt. Hon tuggar på ett basilikablad och rör hypnotiskt om i drinken. Samtalet omkring henne handlar om ansiktsbehåring på kvinnor. Hennes grupp av vänner består av tre tjejer och en asiatisk kille med en tiara på huvudet och stora tjockbågade glasögon. Dessa människor har Chiantï mött på genusvetenskapen. De är alla homosexuella, vilket Chiantï inte skulle gilla att jag påpekar för då tar jag för givet att folk vanligtvis är heterosexuella.
”Chiantï!? Vad tycker du? Visst har din morsa lite hår i ansiktet?” frågar plötsligt Kim som är tjejen i skinnjackan och G.I Jane frisyr för er som kan se dem och undrar vem som är vem. Chiantï rycker till och tycker att det känns som att hon precis vaknat. Hon undrar vad de talar om och plötsligt är hon med i samtalet och tillbaka i verkligheten igen.

När Markus kommer tillbaka till sitt bord häller han i sig sin öl i sex stora klunkar och tar sen farväl åt sina vänner. Han tar på sig sin mockajacka och går ut genom entrén och säger hejdå till en av vakterna. Han tänder en cigarett med sina solstickor. Precis då kommer någon som kallar på honom springande genom dörren. Det är en berusad Michel. Han frågar hur det blir med tennisen imorgon. För han börjar nämligen ana att det kommer att bli ganska sent ikväll. Markus säger att den matchen kan de väl skjuta på. Michel kysser honom två gånger på kinderna på franskt manér och skuttar sedan in på klubben igen. Markus tar djupa bloss på sin cigarett och håller den vertikalt upprätt för att den glödande larven av aska ska bli så lång som möjligt. Det är en terapiform som han brukar begagna sig av. Han röker Prince ”First Cut”, cigaretterna utan tillsatser åstadkommer nämligen längst asklarver. Han bestämmer sig för att inte gå raka vägen hem utan gå ner till den medeltida fästningen som överblickar hamnen och havet.
Väl där sätter han sig på en bänk och tar på sig sina hörlurar. Shuffle på ipoden slumpar fram ”I’m A Walrus”. Markus tror inte på sammanträffanden men just denna låttitel tycker han klär honom just nu likt smält stearin klär en kandelaber.

Chiantï har nu lämnat baren och är ute och går vid Aker Brygge och tittar på gamla fregatter i trä. Ett av skeppen har en galjonsfigur som föreställer en stor hand som pekar framåt. Majkvällen är varm på ett vänt vis. Den är tyst och sval men ändå förtroendeingivande. Chiantï tycker ger dock inte mycket för försommarnätters sista löften, hon känner bara sig jävligt lurad. Hon kan inte riktigt säga varför men det är en känsla som svävat kring henne likt en aura av flugor sen sista året på gymnasiet.
Chiantï sätter sig på kanten invid fästningens mur som vetter mot havet. Hon tar upp sin telefon och ringer sin far. Klockan är mycket men hon känner sin far så väl att hon vet att han inte går och lägger sig förrän om fyrtiofem minuter, det vill säga när han byggt klart sitt korthus och mediterat sina trettio minuter. Han svarar ”Alloh min ängellikaste Sheherazade”. Chiantï svarar: ”Alf Lailah wa Lailah min kära far. Alltid dessa nätter far, tusen och en räcker inte långt ska du veta”. De är båda tysta ett tag. Chiantï behöver bara veta att hennes far är där på andra sidan radiovågorna för att hon ska bli lugn och åter känna att livet är. De säger jag älskar dig: ”Ana Ba-heb-bak” och lägger sedan på. Hon tittar ut över Oslofjordens skärgård och tänker att det nog blir en fin sommar ändå. Hon tar upp en röd bok med en vit hand på och börjar läsa, hon har femtio sidor kvar. Efter att ha läst en halv sida så hör hon någon vissla. Det låter familjärt. Men hon kan inte riktigt komma på vilken melodi det är hon hör, inte heller kan hon höra vart ljudet kommer ifrån. Hon läser vidare om Oscar Schell och hans tamburin när hon plötsligt hör visslandet närma sig henne. Hon ser fortfarande ingen när hon vänder sig om. Precis när hon inser att det är ”I’m A Walrus” som någon visslar på så ser hon Markus varelse komma runt hörnet till ett av tornen på fästningen. Hon kan inte urskilja vem personen är, det enda hon ser tydligt är ett par vita skor och en glödande prick i huvudhöjd. Plötsligt inser Chiantï att den visslade låten är soundtracket till boken hon läser, vilket gör att hon liksom hänger med blicken i intet mellan henne och Markus. När Markus är två meter ifrån henne skiftas hennes medvetande ånyo till seende. Deras ögon möts. Chiantï känner igen mannen från baren. Hans ögon stjäl henne och plötsligt känner hon sig som en liten flicka. Markus tystnar och stannar upp, konfunderad; kisar i mörkret och släpper sin cigarett. Han kan inte komma ihåg att han tidigare sett kvinnan som börjar utkristalliseras i mörkret men någonstans vet han ändå väldigt väl vem hon är. Hennes mörka silhuett lyser försiktigt mot den inte fullt så mörka natthimlen. Han vet inte om hans ögon börjar vänja sig eller om kvinnans anletsdrag har fått en annan lyster. Han dras mot henne likt en eldfluga. De båda märker hur tidens tråd långsamt dras ut och hur allting stannar upp. Ingen av dem andas, bara nattvindens tysta röst hörs viskande. Chiantï ser mannen försiktigt öppna sin mun och hon är precis till att resa sig upp när den tunna tråden som höll ihop ögonblicket plötsligt går av med en våldsam men ljudlös smäll.

Plötsligt sitter Chiantï i månljuset och läser sin bok igen, med benen hängande över kanten. Och Markus pärlor till pupiller är återigen oriktade och den enda som hör hans tomma tunga steg är han själv och den leende Oslonatten. Både Markus och Chiantï har en vag känsla av att ha försovit sig.