Vi lever I en kollektivtrafik.
Där du gör ditt.
Och han gör sitt.

Ni är väl inom räckhåll men en blick räcker väl.
För att veta att han gör sitt.

Men ibland händer det, ni stannar
Mötet av nya liv.

Ni håller ett hårt tag.
Hoppas på att inte falla i fel fil.

Men självklart är det eran tur.
Ni reser på er och möts av ett mycket glatt flin.
Hon kollar dig i ögonen och säger, tack!

Glädjen gör dig isolerad i nått slags lyckobås.

Låt oss kalla det en kollektivpsykos.