att färglägga strängarna
är att frigöra känslorna
så ursäkta att jag lägger undan gitarren
för att sortera bland rädslorna







promenad kändes som ett värt drag
i syftet att bearbeta din sfärs eftersmak

inte en komponent stämmer bra
reglerade här, ifrån världens dal

greppet som samvetet är jävligt halt
men jag förevigar att himlen är stjärnklar





*





syndens liv är symmetri
med rytmen i yttersidans
tidsfall.
vi reglerar vårat underlags mörkergrad
efter ledan och behag

men trender i ultraviolett
förändrar mer än de förenklar
när ingen blir mätt
ingen stolthet omvänds i längd

vi gör fel
på rätt sätt





*





ingen övermakt tar sig upp för södermalm
så jag beger mig av på marsch
ut i trakten, speglar mig i utförsbacken
förbi snuten, vakten på grusasfalten
inte lätt att lätta från marken
så jag väntar med allt det

för din skull
ringer efter min skuld
ditt heliga guld





*





hullerombuller
blev dörren till mörkret

sedan du stämde träff vid kyrkan
jag nynnade, vi kramades, du pratade
och jag lyssnade när du sa
att vi behövde tysta ned
våra nystans lek



förevigt



lämnade du mig i tunneln
jag vandrade hem men ringde sen från mörkret
















röstbrevlåda.
min törst blev hånad
men sparar på tårar
i denna ljudlösa mörkermånad
för jag vet du vill att jag ska gråta





*





så jag vänder igen och igen
tankar från ett av tusentals hem
förvirrad; ringer än vän
och pratar bara om saker som var relevanta
för länge sen

säger; tänk, att
allt en gång kommer gå under
att fall inte dämpas av inre längtan
som att stänga mardrömmen i barnrummet
har dock slutat tro genom att skrika.
Nu ska jag skriva mitt under





min vän sa: vad bra och
han lät glad,





*





kopplar bron
argare än förr
försöker ta med mina tankar
men de fastnar i mitt rums
låsta dörr

utan perspektiv och avstånd
snubblar jag på Sundsvalls gator
och från stadskärnans torg och mitt
mötte jag din blick
eller någon annans















slutar vandra
för vänner som dig knappt känner
råder mig att stanna

men när jag pekar där jag ramlat
så visar de bara var jag borde ha landat





*





gråter, fan.
återfall;


ut i natten från din port
gatljusen lyser ont
på de gömmor jag gömde i jord
och mina skuggor är cancer
nu när markens går för fort












*










beblandar eftertankar
till misstankar
men sundsvalls innerytter
är alltid lika idylliskt varmkall
och min synd vann
när jag vek av min blick
men min kick blir av ett värre slag
än någon annan stads
sundsvall är ett kranium
jag fyller som stelnat amalgam
alla dagar är
kvicksilversand;
obönhörligen, ön dör igen
älskade, häng mig i mitt fall
men låt mig föreviga först
så jag kan släcka någon törst










*





ett introvert korståg
för ryttare av nattens prärier
hittar inget motstånd
i den invecklade världsbilden.


sparkar fimp och gruskorn i ring
till ett dammigt hjälprop som blir smutsigt symmetrisk
när jag sliter mig själv i stycken för en förändring





*





jag för inte kriget
mot vinkelskivans positiva sida
för; att rulla uppförs i protest
genererar bara ångest

men känn ingen ånger om du
liksom gud
är på flykt ifrån klostret