Det rivna innehållet av mina sönderanalyserade känslor
lade vi i en ask
Tillsammans
min terapeut och jag
den skulle stå framme

som den där dyra japanska skålen min mamma har
ovanpå pianot
fylld med bitterhet från ett tidigare äktenskap

men det ska ses på
för att minnas och accepteras
det är det vackra i förgångenheten.
det där vi aldrig kunde ändra, bara genomleva

kanske hade den kunnat ställas undan
men den var en liten bit av hennes liv också.
och naturligtvis en betydande faktor för hemmets fulländade intryck

precis som jag inte kan ta bort de där bitarna
som möglat

då hade det inte längre varit jag
så jag förlikade mig med vansinnet
och strödde sakta tillbaka mina sönderanalyserade känslor
i mitt medvetande

som den första snön
när marken fortfarande är för varm.