Redan medlem?
Logga in
Någon slags tvekan
Jag vågade vänta
såg efterklangen komma
som ljuspar i en gregoriansk procession
svalkande händer runt min strupe
gökungen rymde
Stannade kvar vänd runt min midja
i någon slags tvekan
kluckande medhåll
från en medfaren dopfunt
där barnlösa gråtit
Sopade gravstenarna
med släpande steg
trots väl förankrade spikar
nya runor graverade
täta som ormfjäll
Skymningen vägrade mig tillträde
stämde de lägsta orgelpiporna unisona
förvillande sig i en barsk bordun
bakbunden vid särken
stammade jag lösen
Tolvfalt gäckad av smekande versmått
etiken gips runt min tunga
genom min hals
från sida till sida
ett radband av förgiftad oblat
Där är min tystnad
mitt beslut som trämask
i en urgammal kista
vattenfylld
till locket av levrat blod
Fri vers
av
Jan Simonsson
Läst 141 gånger och applåderad av 2 personer Publicerad 2010-01-10 23:43
|
Nästa text
Föregående Jan Simonsson
Senast publicerade
Växlingarna Förorten uppdaterad Förorten daterad Cykler Väntan Spår Att tappa masken Vinterhaiku Se alla |