du fångade farten ur en duvhöks flykt.
ströp rädslan ur ett enda barns mardröm.
du var djupblå strimmor i en augustihimmel i
kvällning, du var.


du var horisonten där havet aldrig funnits och
känslan där råg böjdes i ljummen vind.






du var smärtan i bröstet när du inte var.
bölden ur skorpan, och ett evigt läkande.
varmvatten kring kopparfärgad ankel, när
kroppen ville sänkas. du var skri ur en strupe
när du inte längre doftade.








ingen som aldrig hade dig har förlorat. någonting.




















-






du var det som träffade ytan, vad det må vara.
som gav färgen till det svartvita, och det självklara
i alltings obeskrivbarhet.



så var du, det gyllene i en höst och det en lunga
kan tränga ibland.
ingen som aldrig hade dig har förlorat.


någonting.