Att skriva poesi
är som att föda barn.

Man befruktas
av en känsla
en insikt, eller tanke
som mognar i ens inre
tills den vuxit till den grad
att den inte ryms där längre.
Den vill ut, den måste
ut ur det slutna rummet
för att inte kvävas.


Det är då man känner
att vattnet gått
och orden börjar flöda


Hur den uppstår
är en gåta, ett mysterium
lika stort som livet självt
men att skriva poesi
är som att föda barn
och själva förlossningen
däri är också lik-
ibland föds poesin med lätthet
ibland med kejsarsnitt...


Personligen föredrar jag
naturliga födslar
så jag krystar inte

för jag vet
att det som skall födas
kommer födas ändå
förr eller senare
när det mognat färdigt.
Och jag är endast bäraren
som vet att ödmjukt
ta emot den gåva
som skänkts till mig från ovan

utan att förstå
hur det har gått till
att jag så ofta
kan bli havande-

Havande med poesi