Ibland undrar man om skönheten alltid bara finns i associationen. Som när jag sitter här på kammaren och ser ut över den lilla byn med idel röda stugor och ett knallrosa kyrktorn som sträcker sig över socknen. Snön ligger just idag i stora sjok över alla taken och täcker varje millimeter av landskapet, även den gamla landsvägen. Allt sedan jag var barn har jag suttit just i denna kammare och kikat ut genom detta fönster. Sommar, höst och vinter. Men är det egentligen vackert? 

Varje del av livet sparas som bilder i hjärnan och kopplas till stora strukturer som jag till slut kallar mig själv. En del av mig finns för alltid kopplad till denna fönstervy. En annan del till ett hus i stan som för längesedan är sålt och därmed förlorat. Sorger och besvikelser kring alla dessa minnesbilder och associationer blandas med nya synintryck till en odefinierbar massa. Men är det egentligen vackert? 

Sårbarheten vilar just i detta. Bara här är jag sårbar, när mina minnen och min existens knyts samman i albumblad efter albumblad. Skönheten riskerar i samma stund att gå mig förbi. Jag vet det, men ändå sitter jag här: tittar ut genom mitt barndoms fönster och undrar: Är det egentligen vackert?