I en koja byggd av berättelser

omsvärmad av eldflugor

lägger jag nacken 

på buffelfällens rede

och låter kroppen vila

i mytens vagga

Genom röken ser vi på varandra

far och jag

Inte ett ord växlas

Sommarkvällar sjunger

Mörka vatten lovar 

Stenar vänds av järnspett

Du doftar fortfarande

Ditt skratt svingar sig mot mig

det kunde döden inte rå på

Din röst är frisk

småländsk

musikantisk

Den bryr sig inte om sin dom

Avståndet är avskaffat

Sorgen är min megafon

min klarinett

ackompanjerad av gitarren

där dina fingrar ännu dansar