så är jag

liten under den öppna januarihemisfären. efter elverum nästan försvinnande obetydlig under de västanpiskade tallkronorna i de krökande kurvorna. hektar på hektar på hektar - hektar, stora som kaststygn, i ett vågande borealt överkast, ömsom lavgrönt gällt under den återkommande tända eftermiddagen, ömsom militant grönsvart, gravt, skiftande åt viol och anistoner - fritt från all slags romantisering.

så finner jag mig - igen

i de sista solstrålarna, indyrkade genom ett djupt pass i backspegelsbergen, blir vägytan en kopparpasta - spritsad och tillkörd, glödd och röd, en brännande och salt öken mellan den mjukt vitbäddade terrängen.

balanserande och lite rädd - på riktigt,

att treva - vinka förebrått, ut mot en allomfattande eter

sitt försonande - hej, det är bara jag

bara

ha sig själv att gå med