Det gör ont när månen lyser och himlen färgas svart. Hon fullkomligt dödar mig när hon ler. Den där flickan med de vackra tänderna och brungröna ögonen. Tänk om hon blev min, och världens skulle målas i de vackraste färger. Istället krossar hon mig med ovetande. Absolut inte med mening, för hennes hjärta slår fortfarande finare än de flesta. Men tänk, bara för en sekund om hon sa rätt ut att jag var prinsen i hennes liv, hennes stora kärlek. Då skulle den djupaste depression botas på en sekund. Så stark är hon, flickan som kan krossa mig med bara blicken.