Katastrofernas natt

och


nu blir det samma sak igen
om och om igen
det är de som känns mest
när asfalten blir blöt
av gråa molns hemliga tårar
medan den viskar om steg
som ändå bara försvann
någonstans emellan allt

Det kväver inte vägen framför
och inte heller den
som en gång var där
bara kanske den är lite i vägen
för det som borde komma
och den som borde gå
men som tappat stegen
någonstans emellan allt

När sen sprickorna uppenbaras
när bit för bit går sönder
och faktumet är katastrofen
då kan man stå där och undra
medan man sjunker igenom
alla dessa sprickor som bildats
och tårarna får dig att drunkna
någonstans emellan allt



Katastrofernas natt


Och sen är det inget mer