Ljudet av dina steg försvinner bort ut i natten men ekar kvar hos mig.
När du går då går jag i sönder.
Sanningen kanske är för svår att förstå.
Ljuset hänger inte kvar här när jag är ensam.
Känslan.
Den spruckna känslan.
Krossad som ett glas mot bar asfalt.
Jag.
Instängt men springer fri.
Lös.
Har så svårt för att vara glad när du inte är här.
Det är väl uppenbart att jag aldrig hittar svar i dina bruna ögon.
Dom ögon som ständigt fängslar mig.
Gång på gång har dom gjort det i alla år, dina ögon.
Din närvaro gör det lättare för mig att andas jag som annars har svårt för att få luft. Med dig intill mig så smälter mina rädslor sakta bort jag som alltid annars brukar vara rädd.
För allt och ingenting.
Jag vill aldrig att vi ska bli som dom.
Vet du vilka jag menar älskling?
Du vet folk som säger farväl.
Låt oss aldrig bli som dom. Även fast du inte tillhör mig, låt oss aldrig bli som dom.
Jag överlever inte då.
Hur ska jag bära mig åt för att kunna le utan dig?
Jag tror det är omöjligt.
Förstår du innebörden av mina ord älskling?