Jag satt som åskådare i Haag-tribunalen. Karadzic gjorde entré. Han vaggade fram med 2-pacgung mot sitt bås. Han blev ombedd att ta ställning till åtalet. Karadzic log stort och svängde med armarna: ”Hade jag vetat att åtalet skulle vara på över en miljon sidor hade jag aldrig gjort det. Hähähä, äh, bara skoja, det var inte jag.” Med glimten i ögat och en fejkad seriositet fortsatte han ”Asså, jag försökte stoppa folkmordet, men jag var bara en man, vad kunde jag göra?”. Sen satte han sig ner och fnissade.
Plötsligt gick jag bakom Karadzic i en matbutik.
Han svängde raskt av åt vänster och sen en snabb höger som för att finta bort mig. Han kastade stressade ögon över axeln. Jag var en enmanspöbel i Fru Justitias tjänst. Jag tappade bort honom för några sekunder. Men runt hörnet vid toapappret satt han på golvet, med knäna uppdragna under hakan och grät. Jag stannade upp och kände att jag kunde avvakta en liten stund innan jag lät rättvisans stenhårda nävar regna över honom.